Specialen 2021

Planering pågår för Specialen 2021. Vi hoppas på att arrangemanget kan hållas i Sälen vecka 31. Vi vet förstås inte om Covid-19 återigen kommer att sätta käppar i hjulen för oss. Givetvis följer vi SKK:s och Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Under förutsättning att våra förhoppningar infrias är tanken att det kommer ett special-nummer av Stabijhoun. I en egen tidning kommer all information om lägret, instruktörerna och hur anmälan går till.

I specialnumret kommer vi att informera om alla kurser, vilka instruktörerna är, föreläsningar, hur och när stugorna kan bokas. Planen är att tidningen kommer ut cirka två tre veckor innan du kan börja anmäla dig och bokning av stugorna öppnar. Så planera in mitten/slutet av april för att läsa den egna specialen-tidningen.

Niekes dagbok Stabijspecialen Sälen 2018

Egentligen tycker jag att det räcker med dagböcker från Stabijspecialen från mig nu. Jag hade inte tänkt skriva någon i år faktiskt. Men eftersom flera av mattes vänner så gärna ville blir det väl en till trots allt.

25 juli – onsdag

Allt är packat och klart. En massa väskor och påsar och kartonger står i hallen. Det ska helt klart åkas någonstans. Undrar vart. Katterna ska nog inte med, för deras burar är inte framme. Det verkar inte som att varken lillhusse eller någon av lillmattarna ska med heller. De är helt lugna och ingen av väskorna luktar av deras saker.
Precis som jag trodde, det är bara husse, matte och jag som hoppar in i bilen. Långt är det. Det märker jag. Många timmar tar det. Nu är det rast. De ska äta. Har jag fått min lunch? Nej… eller jo det fick jag nog innan vi for iväg.
Nu är vi framme. Men här har jag inte varit tidigare. Sniff, sniff – men det finns en bekant doft! Min bästis Tekla brukar vara här – det känner jag på doften! Men hon är ju inte här….

26 juli – torsdag

27 juli – fredag

**

I år är det ungefär sextiotalet hundar och 40 förare plus andra tvåbenta familjemedlemmar med. Den yngsta är tre månader gamla Mieser och Rebelle ….

28 juli lördag

I dag skulle vi åka och titta i härliga Hälla naturreservat som sträcker sig 7 km längs Västerdalälven. Men trots att det finns kartor, bland annat på Länsstyrelsens hemsida, med P-plats och rastplats utmärkta kunde vi inte hitta någon. Jo en utan markeringar eller skyltar. Någon promenad att tala om blev det inte heller, stigen från rastplatsen tog slut efter några hundra meter.
På vägen tillbaka svängde vi upp vänster mot xxx och kom till en sjö. Med gps-ens hjälp lyckades vi hitta en rastplats och tog en promenad några hundra meter tills vi kom till en tomt…
Ingen vidare lycka med promenaderna i dag inte.
Vi frågade på turistinformationen i Sälen där en kvinna sa att rastplatsen är på andra sidan älven. Nåja, annan dag.
Så vi åkte och handlade mat i stället och åkte hem till stugan och åt.
Vid 17-tiden var vi på plats i Lindvallen och hjälpte till att resa tältet (Björn) och att fixa allt möjligt i infostugan (Caroline).
Det hade regnat och regnade även lite under tiden.
Regn när tältet skulle resas..

29 juli – söndag

Det har varit hett i flera veckor och inte en regndroppe på evigheter. Men just i dag vaknar vi och gårdagens moln är kvar, eller om det är nya. Hur som helst är det molnigt väder. Och på väg ner till utställningen på Olnispagården åkte vi igenom ett jätteregnväder. Precis så brukar det vara när jag ska ställas ut, suck. Men så slutar det regna just när vi kommer fram. Kan det bli lite fint i dag ändå?
Alla hundkompisar från i går är också där. En del ska ställas ut och andra är där för att titta på. Vi tikar får i vanlig ordning vänta tills alla hanar har visat upp sig. Kan det bero på att de blir så stirriga och förvirrade om någon av oss löper och doftar extra gott när vi springer i ringen?
I dag är vi ett trettiotal hundar och det går ganska fort. Redan vid tolvtiden – ett par timmar efter start – var det dags för oss tikar. I min klass – öppen klass – var vi nio tikar. Jag brukar ha lillhusse Victor med mig in i ringen. Men i år är han inte med, så det får bli matte och jag.
Dropp, dropp… Är det regnet som kommer nu…? Det brukar det göra när det är dags för oss tikar, sa matte förut. Det var tänkt som ett skämt – men hon verkar få rätt! Fy bubblan för regn. Ja, ja jag springer runt här som jag brukar. Vadå – ska jag se gladare ut?! Det är inte så lätt när regnet öser ner!
Varför ska jag flytta bakåt i ledet? Och varför ska syster Ninna och jag byta plats? Vi har ju annars varit bland de fyra längst fram… Och kusin Minna är också med oss här bak i ledet. Springa ett varv till? OK. Och nu säger domaren att hundarna i andra änden har vunnit. Suck ingen rosett alltså!
Tänk om lillhusse hade varit här – då hade vi kanske fått bättre placering. Eller om det inte hade regnat! Eller om domaren hade tyckt bättre om oss som är lite mer nätta och inte föredragit de mer ”kraftfulla”. Tur att matte tycker att jag är BIF i alla lägen (Bäst I alla Fall)!
Utställningen var klar mycket tidigare än den brukar, så husse och matte tänkte att vi skulle ta en tur i Hälla nationalpark. I går åkte vi ju längs älven på fel sida. I dag körde vi längs västra stranden. Men det gick varken att hitta P-platsen eller någon av rastplatserna som står på kartan. Suck igen.

Måndag 30 juli

Åh vad är det som låter… Matte spelar wordfeud och det låter mycket om en reklamsnutt. Strax efter börjar hennes väckarklocka att låta också. Vad är klockan…!? Halv sju!? Men så tidigt ska vi väl inte upp…? Jodå, det ska vi visst.
Frukost och så vila lite i soffan, det är bra.
In i bilen och iväg till samlingsplatsen. Och där är ju alla kompisar, vad kul! Undrar vad vi ska göra i dag?
Uppletande, med Marie. Vad kan det vara? Jo det är när man lär sig att hitta småsaker – handske, pipboll eller annan leksak – och bära den till matte eller husse. Det allra mest grundläggande i apportering helt enkelt. Ja, så värst enkelt är det väl inte. Det hela innefattar en massa moment, upp till åtta olika: synintryck, springa ut, leta, hitta, plocka upp, hålla kvar i munnen, vända tillbaka, springa till föraren och lämna av. Och det är olika moment som ska tränas var för sig och sedan sättas ihop.
Jag tyckte detta var jättekul.
Marie höll en boll – som en liten tennisboll fast med pip i. Hon pep med den och det gillar jag. Sen släppte hon den och matte sa att jag skulle springa dit. Så det gjorde jag med full fart och hittade bollen med en gång. Pip, pip, pip – den var kul att pipa med en stund. Och så full fart till matte och bytte den roliga leksaken mot en godis. Vilken kul lek!
På vardagstips delar Hea med sig av på eftermiddagen. Matte säger att jag inte alltid kommer tillbaka när hon vill när jag har hittat något roligt att springa efter i skogen. Det stämmer ju inte tycker jag – jag kommer faktiskt alltid. Fast inte kanske på sekunden… Hur som helst så tyckte Hea att vi ska träna mer på inkallning. Men det är jag jätteduktig på – i alla fall när jag vill. Men nu har vi fått tips på att öva en massa på korta avstånd, att det står en godisskål på ett ställe och så ska jag få gå fram mot den och så komma till matte direkt när hon ropar hit – och absolut inte gå fram till skålen och ta godisar. Och så ska vi göra såna övningar med större och större avstånd. För matte vill att jag ska lära mig att alltid komma direkt när hon ropar HIT. Vi får väl se…

Tisdag 31 juli

Fy bubblan vad trött jag är! Hela sommaren har det varit jättevarmt och det tar faktiskt på krafterna. Men det är så kul att vara här, så när vi ska åka på morgonen är jag på i alla fall.
Matte fick tips om att jag skulle vattnas upp redan innan vi åkte till Sälen. Vattna upp? Vad kan det betyda? Hur kan hon göra det? Hennes veterinärkompis Cecilia berättade att man kan lura i mig mer vatten – gärna med vätskeersättning i – genom att till exempel lägga mitt torrfoder i blöt. Sen när jag ska äta så slurpar jag i mig vattnet som smakar jättegott innan jag äter maten. Det har jag inget alls emot. Ett annan tips är att koka kyckling eller fisk eller något. Då smakar det vattnet jättegott, säger Cecilia – och det gör det säkert. Det har matte inte provat än, men jag hoppas att hon gör det snart.
Matte fick också tipset att kolla om jag behöver mer vätska genom att kolla om nackskinnet går ner igen när hon nyper i det eller om det blir en bulle som liksom står kvar. Om huden inte går ner igen behöver jag mer vätska. Ett annat tips var att känna med fingret mellan tandköttet och läppen. Om fingret glider fint är det fuktigt och bra. Om det blir liksom strävt – då behöver jag mer vätska. Jag har börjat vänja mig vid att matte sticker in fingret i munnen på mig om dagarna.
I dag övade vi på en bruksgren som heter Patrullstig med Hea hela dagen. Egentligen är detta en gren som militären använder för att lära hundar att hitta fiender i skogen. Och för vår del börjar det hela med att vi skulle öva oss på att förstå att en människa som är gömd i skogen är väldigt, väldigt rolig – man får massor av godis och beröm när man hittar dem. Allra bäst är vi när vi lyssnar oss till att det är någon som gömt sig och sen hittar den. Det är inte så lätt. Knäck – en gren gick av, rassel i blåbärsris, en liten sten som rullar lite. Sådant lärde vi oss att lyssna efter och när vi hade övat lite gick det faktiskt jättebra.
Vi var många som använde våra andra sinnen också, som att vädra i vinden varifrån en människolukt kommer. Så här i början får man göra så också, sa Hea. Matte skulle gå alldeles långsamt framåt och jag fick dra i kopplet. Gissa om det var kul när jag hittade figuranten! Det här var också en kul dag.
Men man blir tröttare än någon kan ana, det vill jag lova!
Kul är det med patrullstig, tur att det inte är på allvar. Jag menar tur att det inte är krig och vi jobbar med det här på riktigt, för vet ni vad – fienden skjuter hundarna först om de kan. För vi hundar, i alla fall de av oss som är utbildade till den här typen av jobb, är värdefullare än soldaterna….

Onsdag 1 augusti

I dag är det dags för en bruksgren som heter Rapport har matte sagt. Det är Marie Strömbom som håller i detta. Undrar vad det är.
Vi åker iväg till en skogsstig och alla vi nio hundar utom en hade två människor med och det var tur. Hälften av de tvåbenta stannade på baslägret som kallas station A. Alla vi hundar och andra hälften av människorna gick iväg 500 meter. Där blev vi bundna vid ett träd, fick godis och vatten och skulle sitta och vila. Det stället kallas station B. Och vid det här laget börjar jag komma ihåg att jag gjorde detta för tre år sen – det är verkligen jätteroligt. Kom igen nu så att vi får sätta igång. Förstår de inte att mitt gläfs betyder det…?
Tanken är att vi en och en ska springa från B till A. Där får vi vila en stund tills alla hundar kommit fram. Sen får vi springa tillbaka till B igen, få lite mat och vatten och vila tills det är dags att springa till A igen. Andra gången vi springer tillbaka så är våra förare inte kvar vid B – vart har de då tagit vägen? Sniff, sniff – aha lite längre bort bara. Kul då får man springa lite längre!
Den matte eller husse som står vid den sationen vi ska springa till ropar eller visslar och många av oss springer med full fart. Jag är en av dem! Andra är lite mer försiktiga, men alla får lyckas och tycker att det är kul, superkul eller helt fantastiskt otroligt jättekul. Jag är kanske den som gillar det här mest av alla. För att få komma iväg och springa sitter jag och tjatar och gläfser. Förstår inte matte att jag vill iväg nuuuuu…..!
Jag tror nästan det här är den roligaste aktiviteten jag vet här i Sälen. Kanske kan jag få matte att kolla med brukshundsklubben hemma om det är några som tränar rapport där – för i så fall vill jag absolut vara med och träna!

Efter lunch är det dags för Klubbmästerskapet, KM, som avgörs varje år under den här stabijveckan.
Matte, husse och jag är på plats. Matte och jag ska ställa upp för fjärde gången och försöka att för första gången klara bronsnivån. Kanske är vi mer samspelta i år. Vi ska gå både rakt fram och lite i slalom, jag ska sitta kvar bunden vid en stolpe när matte går iväg och sen kommer tillbaka, jag ska sitta kvar och sen komma när matte ropar på mig och så ska jag sitta still när matte hälsar på en annan människa med hund. Till sist ska vi gå mellan två tallrikar med köttbullar, hundgodis och sånt. När vi har gjort allt det där känns det som att vi faktiskt samarbetade riktigt bra. På fredag får vi se om vi klarade bronsnivån. Håller tassarna, gör jag.
Det var väldigt många som ställde upp i år, över 20 som gick för brons plus någon för guld och tre för mästarklass. Så det hela tog så lång tid att husse och matte fick äta pizza i stället för att fixa mat i stugan.

Torsdag 2 augusti

Jag tror jag tar lite sovmorgon zzzzzzzzzzzzzzzz. Leta kantareller – ska vi lära oss det i dag? Jamen då är jag med!
Vi far iväg med Pia Qvillberg och ytterligare ett gäng hundar med sina tvåbenta. Klick – godis, klick – godis, klick – godis… Vad är detta. Det där ljudet känner jag inte igen. Nu hör jag matte förklara att klicker har hon inte alls övat med mig, för hon klarar inte att sköta klicker, godis, koppel och det som ska tränas samtidigt. Hon blir alldeles förvirrad, säger hon.
Hur som helst ger vi oss på det i dag, för det är en bra metod när man ska lära sig till exempel hitta kantareller, säger Pia. Jag får nosa på en orangebrun sak som är en kantarell – klick + godis. Jag är måttligt intresserad av kantarellen måste jag säga, men att mattes hand hela tiden går till godisfickan – det ser jag. Jag känner hur frustrerad hon börjar bli. Och så säger hon till husse ”Det var du som ville lära dig det här. Kom igen nu – gör något!” Men det blir ändå matte och jag som jobbar till slut.
Pia tipsar om att hålla kantarellen en bit framför mig så att jag får gå fram ett par steg (i stället för att matte trycker upp den i nosen på mig). Sen slänger matte kantarellen på marken och jag sätter nosen på den – och klick = godis. Med Pias hjälp sjunker mattes frustration och min intressenivå höjs. Nu börjar det bli riktigt roligt. Matte slänger iväg kantarellen så att jag ser den, sätter på mig en skarf, säger ”Leta kantarell”, och så letar jag, hittar kantarellen – klick = godis. När vi är klara tar matte av skarfen. Busenkelt och roligt.
Sen blir det lite svårare. På slutet av dagen får jag titta bort när någon annan som lägger ut två kantareller. Matte vet inte heller var de är. Hon sätter mig, sätter på mig skarfen, säger ”Leta kantarell”, och så letar jag, hittar en kantarell en – klick, sätter mig = godis. Nu säger matte ”Leta kantarell” igen. Ja och då gör jag det och hittar en till! Klick, sätter mig = godis. Av med skarfen och vi är klara.
Nu ska vi träna med färska kantareller och såna som står kvar i skogen också för de luktar lite olika jämfört med de tinade vi övat på här. Det blir säkert kul det också.

Fredag 3 augusti

Uppletande fortsättning
I dag ska vi göra det vi gjorde i måndags, fast mer avancerat. Matte la ut den roliga leksaken utan att jag hade sett var hon la den. Det var en baggis att hitta den förstås. Pip pip – lika kul i dag som i måndags. Det var ju inte helt olikt det där att hitta kantarellerna i går. Nästa steg är att matte lägger ut två saker som jag ska hämta – men det får bli vid ett senare tillfälle. Nu på eftermiddagen är det lite tråkigt – både matte och husse håller på med att riva tältet och städa informationsstugan. Dessutom sätter de igång att städa stugan vi bott i också. En promenad till blir det i alla fall innan de åker iväg för kvällen. Jag är väldigt nöjd med att ligga kvar i stugan och chilla.
Och vet du – när de kom hem fick jag reda på att vi hade varit jätteduktiga på klubbmästerskapet. Vi fick full pott på poängen för bronsmedalj. Så nu har vi äntligen bronsmedaljen. Mot silvermedaljen nästa år alltså!
Hoppas vi ses då,

Nadites Nieke (spökskrivare matte Caroline Maino)

Niekes dagbok Stabijspecialen Sälen 2017

Lördag den 29 juli 2017

I dag är det världens deppigaste dag! I flera dagar har de hållit på och fixat och packat saker i väskor. De ska inte tro att de kan lura mig. Jag vet nog jag…. De ska åka iväg igen. Jag minns hur det var för några veckor sedan. En eftermiddag packades väskor in i bilen och de sa allihop hej då. Matte sa ”vi kommer tillbaka om tolv dagar”. ”Husse och Monika är kvar med dig” sa hon – men det var de ju inte. De åkte ju också iväg i bilen! Jag kände mig så lurad! Och jag grät och tjöt i ett par timmar. Hur skulle jag kunna klara mig och Bonnie, katten, hur skulle vi klara oss i tolv dagar!
Till slut kom visserligen Husse och Monika hem igen. De hade bara kört Matte och Anna och Victor till flygplatsen, sa de. Och de kom ju tillbaka efter tolv dagar – jag räknade dagarna minsann! Men nu tänker de nog göra en ny luring, jag känner det på mig! Om jag lägger mig i mattes stol så att hon inte kan äta frukost kanske de stannar…
Men vänta lite, där är ju mina väskor bland dem som ska med. Hmmm…. Kan man kanske hoppas lite ändå..? Jo, nu säger de att jag ska komma – och hoppa in i bilen.
Dagen är betydligt mindre deppig nu!
Nu åker vi i timme efter timme. Undrar vart vi ska?
Sniff, sniff …. Här känner jag igen doften. Är det inte? Jo det är ju här det är så kul!
Träffar syrran, mamma, moster och kusin redan första kvällen plus säkert minst 25 stabijer till – jättekul.
Kvällspromenaden ska gå till tennisbanan där vi lekte med bollen förra året. Säger hej till ett par kompisar på vägen. Väl framme blir vi besvikna – någon har byggt stugor där tennisbanan var.
Vi går vidare och hittar en fin grässlänt där Matte och Victor kastar bollen – jättekul! Jag springer som en tok och det är skönt när man suttit still i bilen så länge. Igen, igen och igen… Men vart tog den vägen nu då? Den försvann i det där höga gräset och det är störtkul att hoppa och kolla efter den. Ganska snart blir det tråkigt och jag låter Matte och Victor leta. Dumt av dem att kasta i det höga gräset – där kan den ju inte studsa. Till slut ger de också upp och vi går hem till stugan.
Dagen slutade betydligt mer uppåt än den startade!

Söndag 30 juli 2017

Sovmorgon, det är vad de kallar det när väckningssignalen låter strax före åtta. Och jag som sov så gott. Men nu är vi här! Dags att vakna och se vad det är för kul vi ska hitta på i dag.
Vänta nu, första dagen brukar det vara utställning. Och de vill säkert att vi ska vara med i år också. Jodå, helt rätt vi åker in på parkeringen här vid stället med de gamla husen. Just det och där är fyrkanten vi ska springa runt i.
Först ut är unghundarna, sen är det alla hanars tur och först efter det är det dag för oss tikar. Det blir en lång dag, hälsa här och hälsa där, ta en liten promenad och sniffa lite. Tiden går långsamt, det regnar inte i alla fall som det gjorde förrförra året. Matte brukar säga att då regnade det mellan störtskurarna – fy vad det var trist.
Framåt eftermiddagen var det min och tio andra tikars tur i den öppna klassen. Lillhusse Victor och jag brukar göra det här tillsammans. På med utställningskopplet – jaha då drar det ihop sig, förstår jag. Men vänta – var inte det där en regndroppe. Jo och där var en till! Typiskt att det ska börja regna just när det är vår tur!
Vi får springa ett par varv allihop och sen stå och vänta på att domaren tittar på oss var och en.
I år är det en kvinna från Nederländerna som ska bedöma mitt utseende. Hon har ett pipdjur som låter kul så jag blir intresserad av henne. Sen klämmer hon och känner på mig innan hon ber oss springa runt och sen fram och tillbaka – och så en gång till.
Gäsp… nu är det dags att sträcka lite på sig och kanske lägga sig lite… Va ? får jag inte det, men vadå? Jag har stått och väntat jättelänge, nu är jag trött på det här. Kanske får jag gå om jag gnyr lite… ”typical stubborn stabij” säger tanten från Nederländerna och de som hör henne tycker det är kul. Jag tycker mest att det är tröttsamt allt det här.
Jag kom i alla fall på tredje plats av elva tikar som ställde upp. Det var väl bra….? Ändå fick jag ingen rosett i år. För två år sedan när jag också kom trea fick jag rosett. Men då var det viss officiell utställning. Nåja – matte och hela familjen säger att jag är BIF vad som än händer, Bäst I alla Fall!

Måndag den 31 juli 2017

Ring…… i väckarklockan halv sju. Upp och hoppa nu slöfockar! Kom igen nu – vi ska ju göra kul saker. Men åhhhh vad slöa ni är! Jag går och buffar på dem så att något händer! Sådär nu är de uppe! Jag har fått frukost och nu kan jag ta det lugnt en stund – för nu är de igång.
Vad blir det i dag då? Apportering… Jamen apportera boll kan jag. Det är jag jätteduktig på! Nähä, är det inte boll vi ska leka med….? Jaså vi börjar med att jag ska sitta kvar medan matte går iväg och sen ska jag springa till henne i full fart när hon visslar i pipan. Jippi – det är kul, det gör jag gärna. Och så sätter jag mig sådär jättefint bredvid henne så får jag godis och beröm! Det känns bra.
Sen tror de att de kan få mig ur balans med att slänga en leksak precis när jag springer förbi – men mig lurar man inte. Jag har full fart till matte i alla fall!
Efter det så får jag sitta kvar medan matte lägger en avlång tjock hård liten kudde – en dummy – framför mig och går iväg en bit. Så säger matte ”apport” och jag plockar upp dummyn och springer till henne. Plättlätt och kul!
Nosa på mattes hand och få godis ur andra handen var lätt att förstå och göra. Mycket nos mot hand och sen godis blev det. Kul!
Det regnar ett sånt där fint regn som knappt syns men gör att man blir superblöt. Men rätt vad det är kommer solen fram igen.
Pia som berättar för alla hundförarna vad vi ska lära oss och hur vi ska träna säger att alla de här småbitarna vi tränar på var för sig sen sätts ihop när vi ska kunna apportera till exempel en fågel som någon skjutit och leverera till matte i handen. Nästa pusselbit blir att jag ska gå fint, eller jaktfot, eller vad man kallar det. Tanken är att jag ska gå bredvid matte och tänka framåt – kanske, snart, kommer det en order att jag ska hämta något! Jag ska inte gå för långt fram och inte för långt bakom. För att få mig att göra det ställde de fram två skålar med godis med åtta tio meter emellan. Vi skulle gå och jag skulle vilja gå framåt mot skålen – och när jag hade rätt attityd framåt och gick bra bredvid matte skulle jag få godiset. Men vaddå??? Nu får de väl ändå bestämma sig! Annars när vi går till eller vid en skål med godis eller köttbullar så får jag absolut INTE ta något ju!!! Det här var inte lätt. När jag gick med Pia förstod jag precis hur jag skulle göra, för med henne brukar jag inte öva det där när jag inte får ta godis. Fast med matte blir det inte alls samma sak. Då får jag ingen energi och det känns inte kul – jag brukar ju inte få ta godis med henne.
I stället får jag gå utan skålar och matte fick tipset att gå lite fortare och inte tjata om att jag skulle gå fint. När jag gick rätt bredvid henne fick jag beröm och godis – det var mycket lättare och riktigt kul.
På sista övningen stod vi i en ring alla hundar och mattar och hussar. Matte sa åt mig att sitta kvar och la sen dummyn en bit framför mig. Jag satt snällt kvar och matte gick sen och hämtade dummyn igen. Sen sa matte till mig igen att sitta kvar och Pia kastade dummyn – och jag satt kvar så snällt. Sen var dags för lunchrast.
Lunch och lunch – det är en tidpunkt på dagen när de tvåbenta får äta mat, men inte brukar jag få något då inte. Nåja med allt godis jag får när jag gör något bra klarar jag mig ändå.
Sniff, sniff – vad är det där för doft? Hm….. luktar intressant. Jag får först sitta kvar i bilen och bara titta på när mina kompisar går från en sak på marken till en annan. Det är nog därifrån det luktar. Åh, nu är det min tur – ja, ja jag vet att jag drar lite i kopplet, men det luktar intressant ju. En kanin är det som luktar, mjuk päls som killar lite på nosen. Så gott den luktar! Lite längre bort ligger ju en and – sådana har vi hemma i sjön. Är det så här de luktar när de dött – intressant det också. Luktar gott, mmmm….
Jag får erbjudandet att ta dem i munnen och bära – snällt, men nej tack. Nosa och sniffa och smånagga lite i den mjuka kaninpälsen det gör jag gärna. Resten får vara för min del.
Nu har de bundit en torkad måsvinge på en dummy och har tänkt sig att jag ska ta den i munnen. Fy bubblan, det vill jag inte. Med den härliga lukten måste det vara mycket bättre att rulla sig på den. Vadå, varför får jag inte det nu då!?
Jaha nu står de och pratar över huvudet på mig – ”inte så mycket föremålsintresse, måste nog jobba ganska mycket för att få henne intresserad av att apportera”. Alltså att spåra och följa ett blodspår till en klöv, det tycker jag är mycket roligare än att bära runt på döda djur. Nu är jag mest trött och orkar inte ta in mer. Det har varit en lång dag. En del av mina kompisar har faktiskt tagit de där döda djuren i munnen och det är väl bra om de vill det. Men alla får höra att de måste jobba ganska mycket…

Tisdag 1 augusti 2017

Upp och hoppa – nu är det dags att vakna !!! Solen skiner. Hallå – upp med er. Va – ska inte tonåringarna väckas …? Vadå trötta, vadå tidigt? Vilka tunnisar.
In i bilen, hm… det kan ju kanske betyda…. Vi åker lite längre bort. Kan det vara så att…. Ja, jag tror bestämt det! Jippih! Här är ju snälla Torsten igen och då får jag leta efter en klöv i skogen – det är verkligen kul! Men först får man sitta i bilen och vänta och vänta – det får mina kompisar också, det hör jag. Ibland är det någon som skäller. Men jag brukar ta vara på tiden och vila när det inte är något på gång.
Nu så är det min tur. Kom igen nu matte, gå lite fortare! Här vid vägkanten får jag selen och västen på mig och spårlinan. Kopplet stoppar matte i fickan och sen är det dags att gå in i skogen och börja söka. Sniff, sniff – här ligger lite blod och så doftar det rådjursklöv, det känner jag bestämt. Framåt, framåt, sådär inte för fort. Vart tog doften vägen nu då? Höjer huvudet lite, sniffar – där är spåret igen. Jag känner att spåret är lite längre bort åt höger, men just här är det inga bloddroppar. Jahaja, de har gjort uppehåll med blodet för att lura mig – men se det går inte. Nu är jag på spåret igen. Och här har de försökt en luring till. Den klarar jag bra också. Framåt, framåt… Där, där ligger den ju, älgklöven! Åh vad kul det här är! Nej, jag vill bära den till vägen! Nämen den ska jag bära, släpp! Så, nu har jag burit den en bra bit – då kan jag väl byta den mot lite godis.
Viltspår med Torsten är toppen!
Nu är det tillbaka till stugan och vila lite.
Vad ska vi göra i eftermiddag tro? Bil igen. Men inte så långt denna gång. Då är det inte viltspår igen. Det blir säkert något annat roligt, det brukar det bli.
”Hoppa ur bilen”, säger matte. Men var är vi nu då? Vilken massa grejer som ligger överallt, brädor, cementblock, gamla solstolar, liftkorgar, metallrör och plastslangar. Vi klättar och hoppar upp och kryper under och sniffar och kollar överallt. Det var ju ganska kul det här.
Marie har berättat om räddningssök för alla tvåbenta. Vi hundar med våra nosar har uppåt 225 miljoner doftreceptorer i nosen jämfört med människan som har 5-10 miljoner i näsan – det vill säga att vi hundar har ungefär 1000 gånger bättre luktsinne än de tvåbenta. Det gör att vi kan hjälpa till att rädda människor som har gått bort sig i skogen eller hamnat under något som har rasat om vi lär oss vad vi ska göra och hur vi berättar för matte eller husse när vi har hittat någon som behöver hjälp. Nu ska jag få börja lära mig lite om hur man hittar folk som är gömda.
Matte säger ingenting till mig, Bianca kommer och lockar med godis och gullar och busar med mig och får mig att vilja följa med henne. Och så springer Bianca iväg en liten bit och jag vill efter, men matte och jag går åt andra hållet. Så går vi tillbaka igen och jag drar och drar för att vi ska komma framåt fortare – men då är Bianca borta! Vart tog hon vägen!? Jag stannar upp och sniffar. Matte håller i mitt halsband och kopplar loss kopplet och så släpper hon mig.
Sniff, sniff, håller huvudet lite högt – där, där känner jag en doft. Där är den igen. Har hon varit här Bianca? Jo, så är det. Fortsätter sniffa och leta. Där försvann doften lite med vinden och jag får springa tillbaka lite. Sniff, sniff – där är doften starkare igen. Jippih! Där är hon ju! Och så får jag godis av henne igen. Toppen!
Det här var jätteroligt. Vi gör om samma sak på andra ställen ett par gånger till och det är lika kul varje gång. Sen är det min tur att gå in i bilen igen. Var det allt? Ja då får jag vila igen då.
Titta där, där kommer ju lillhusse. Åh ska jag få söka igen – vad kul! Jag kan inte vänta, kom igen nu, drar i kopplet för att få honom att gå lite fortare. Va, är det en annan hund som jobbar nu? Åh nej, jag vill ju göra nuuuuu!!!! Om jag gråter lite kanske de skyndar sig, skälla lite kanske också hjälper! JA, nu är det min tur igen! Jag vet precis vad jag ska göra.
Du kan tro att jag är trött efter allt kul den här dagen. Trött och lycklig!

Onsdag 2 augusti

Tjoho, ny dag i dag också. Kom igen nu matte och husse – upp, klockan ringer! Hm… det kurrar ovanligt mycket i magen. Vad är det du säger matte? Glömde jag min middag i går kväll? Och du också? Sov jag bara? Det är väl ändå inte möjligt att jag – just jag – var så trött att jag glömde min middag!
Gott med frukost var det hur som helst nu.
Vaff, vaff – hallå, kom igen nu – vi är sena ju! Samlingen är klockan 8 och det måste hon vara nu. Det känner jag på mig. Lugna mig, jaha, ska vi till Torsten uppe i Smågan igen och åker direkt. Jamen dåså, säg det med en gång.
Känner igen den här långa vägen väl vid det här laget. Nu är vi framme. De ska säkert stå och prata en lång stund igen. Nä nu får de allt sluta prata och släppa ut mig. Jag vill ut i skogen nuuuuuu!!!! Om jag gnäller, ylar och krafsar samtidigt kanske de lyssnar! Nähä, åhhh då får jag vänta lite till då. Men nu så!
Vad ska vi göra i dag? Och där är ju en hund till. Ska vi jobba samtidigt…? Nä inte riktigt, jag får vänta – förstås. Alltid ska man vänta! Men nu är det min tur. Sniff, sniff – det luktar älgklöv. Där är doften, och där. Men vad nudå här kommer en hjortdoft mitt i alltihop. Och den andra hundens doft också. Sniff, sniff – äsch jag ska ju gå på min älg, så det fortsätter jag med. Åh, där är den ju! Kul det här!
Torsten hade gjort en fyrkant på 25 x 25 m med vimplar i varje hörn och en vimpel i mitten. Sen drog han en älgklöv diagonalt från ett hörn till ett annat och la klöven där. Sen gick han tillbaka ut igen och till den andra hörnan på startsidan. Därifrån drog han en hjortklöv diagonalt från den hörnan till den fjärde hörnan. På det viset fick vi hundar en annan doft i nosen mitt på spåret och fick träna på störning.
Vid nästa övning drog en tvåbent en klöv rakt fram i 20 – 25 meter, satte en vimpel och fortsatte dra klöven men gjorde även en cirkel med en diameter på tio meter med blodspår och gick sedan rakt fram förbi vimpeln en bit. Efter 15-20 meter satte den tvåbenta en vimpel igen och gjorde en likadan cirkel med blodspår. Därifrån fortsatte spåret rakt fram en bit till innan klöven låg där.
Några av oss tränade också återgång med vinklar. Torsten är ju duktig på det här med viltspår han. Så det vi har övat på lite i dag är dels några olika delar av elitspår och så det där med korset i början. De olika delarna är toppen att träna var och en för sig innan man sätter ihop dem. Jättekul övningar tycker jag.
En sak som är bra för tvåbenta att förstå är att ett alldeles färskt spår faktiskt är svårare att följa än ett som legat ett tag. Om spåret är äldre har doftmolekylerna fått ramla ner och lägga sig på marken. Är det färskt blir liksom doftkorridoren bredare och inte lika lätt att följa.
Efter det de tvåbenta kallar lunch – när jag vilar lite – är det dags för KM, Klubbmästerskapet som hålls varje år här i Sälen. De duktiga hundarna som tävlar i guld- och silverklasserna tävlade först. Sedan var det dags för mig och mina systrar Ninna och Nira och några till att tävla i bronsklassen. Sist ut var de duktigaste, de som tävlar i mästarklassen om vem som blir Klubbmästare.
Jag är ju lite av veteran på bronsklassen. Det är tredje gången matte och jag ställer upp. Vi ska gå rakt fram och tillbaka – och jag ska inte dra i kopplet (det gick sådär), sen ska jag bindas vid en stolpe och matte gå iväg en bit och stå där en stund innan hon kommer tillbaka. Vi ska också gå slalom mellan stenar och koner och så ska jag sitta still medan matte går iväg och sen springa till henne och sätta mig vid hennes sida. Allra sist får alla vi i vår klass gå i en ruta där det står två tallrikar med köttbullar. De doftar jättegott kan jag lova. I år tog jag faktiskt ingen köttbulle – det var väl duktigt!? På fredag får matte reda på hur många poäng vi lyckades skrapa ihop i år – ärligt talat tror jag att det gick sådär. Jag får nog jobba mer på att få kontakt med matte när vi gör sånt här.
Det är verkligen kul att träffa alla kompisar och släkten också. Samtidigt blir man väldigt trött, verkligen supertrött zzzzzzzz……………

Torsdag den 3 augusti

Hallå, hallå – ska vi inte sätta fart nu? Hörni klockan är mycket! Vi kommer för sent! Slick, slick, puss, puss i ansiktet ska väl göra susen! Vadå? Sovmorgon för alla…? Ok, då tar jag väl en tupplur till.
Nu är det upp och iväg i alla fall. Vi åker en ganska lång bit. Men inte åt Torstens håll, synd. Hm…. Undrar vart vi ska. Stannar vid vägkanten, jaha. Nämen där är ju Torstens röst. Då blir det säkert kul!
Vi åker en bit till och sedan är det dags att vänta en stund. En liten promenad i omgivningarna får det bli. Nu är det vår tur. Åh vad kul – skynda på och kom nu då. Att man alltid ska behöva dra så att ni kommer framåt någon gång. Tur att våra förfäder drog mjölkkärran till marknaden så att man har lite drag i generna.
På med spårselen och västen och spårlinan. Torsten förklarar lite för matte och sen är det min tur att ta över. Matte säger SPÅR och jag får gå in i en ruta som mäter 25 x 25 meter och där någonstans börjar mitt spår. Sniff, sniff – inte här. Sniff, sniff – här då? Jo här är det! Här luktar det rådjursklöv och blod och det ska jag följa i cirka 600 meter och det får absolut inte ta mer än 45 minuter.
Här är doften tydlig, i kanten av myren först och sedan över den går spåret. Matte går bakom mig och håller i spårlinan, ungefär fem meter bakom mig för att inte vi ska tappa kontakten. Efter henne går Torsten och faktiskt även husse, och Anna och Victor, men det stör mig inte.
Här förbi den stora myrstacken går spåret – den är ju tre gånger så hög som jag! Var är doften nu då…? Här…? Njae… Här, här är spåret igen. Vadnudå – det luktar inte blod längre. Klöv luktar det fortfarande så jag fortsätter här. Där, där börjar blodlukten igen och jag går lite fortare. Sniff, sniff jag sätter nosen djupt ner i mossan. Det luktar jättemycket blod, det är nog en liten blodklump här. Det kan det bli ibland.
Framåt, framåt går spåret, mer myrmark, hjortron och stora fina blåbär. Vid ett gammalt dött träd svänger spåret och så går det förbi en stor myrstack igen. Men vänta, var är det nu…? Har jag tappat det…? Jag får gå i en cirkel och leta lite, sniffa lite i luften. Det måste ju vara här någonstans! Där, sniff, där är det ju!
Så går det nerför och genom lite snår och så är där en stor myrstack till. Sen ber matte mig att stanna och Torsten går förbi oss. Och PANG, ett pistolskott – det var jag inte beredd på. Jag hoppade till lite och så luktar det lite fränt. Så säger matte ”spår” igen och då börjar jag leta efter spåret. Det tar en liten stund, men jag hittar det och följer det en bit. Vart tog det vägen nu då..? Jag får backa ett par meter – och där ligger ju rådjursklöven! Jippih – vad kul! Och en massa beröm får jag. Åh fy vad mygg och flugor det var här då!
Torsten berättar att jag har gått spåret på 26 minuter och jag får en etta. Jag är väldigt noggrann när jag spårar säger han. Det är väl bra, men han tycker att det hade kunnat gå lite snabbare. Han tycker att matte gott kunde ha uppmuntrat mig då och då när jag var på rätt spår. Fast matte och jag har inte övat så mycket, så hon är inte så bra på att läsa av mig och verkligen se när jag har rätt spår i nosen. Tänk om hon säger ”bra” just när det doftar av en hare som gått förbi…? Vi får se till att öva lite mer! Det är ju så kul.
Hur som helst har jag fått två stycken ettor på viltspårsprov, ett förra året här i Sälen och ett i år. Om jag får en till etta blir jag viltspårschampion – det du!
Nu är jag trött så det ska bli skönt med lite vila när resten av flocken äter lunch.
När vi har vilat lite hoppar vi över den aktivitet matte hade planerat för eftermiddagen. I stället tar vi en promenad upp på fjället hela flocken – jag har promenadselen och lina. Vi får inte vara lösa, men det är skönt att inte behöva ha det korta kopplet i alla fall. Vad fint det är uppe på toppen, så långt vi kan se och vad mycket roligt det finns att sniffa på.
Ytterligare en härlig dag helt enkelt!

Fredag den 4 augusti

Ringer klockan nu igen, men det regnar ju jättemycket ute… Det har det gjort hela natten. Ska vi verkligen gå ut då? Promenad på fjället… nä nu tror jag allt det har blivit knas i planeringen! In i bilen och iväg. Ska vi till Torsten kanske… Njae vi åker åt ett annat håll. Men det gjorde vi ju i går också. Hm… undrar vart vi ska.
Det var ju inte långt. Här har vi inte varit förut, Högfjällshotellet, jaha. Här är ju en asfalterad väg att gå på. Inte helt skönt för tassarna, så jag går hellre här bredvid. Vi är fyra stabijer, en bordercollie och en vorsteh med respektive tvåbenta. Släpp fram mig, jag vill gå först. Dessutom har jag lina så jag kan gå först utan att det stör någon. Titta här finns ju fåglar att spana in! Och gott vatten att dricka på vägen. Det känns också som att det slutar regna. Solen verkar vilja komma fram också. Det här var ju en härlig promenad!
Vad ska vi göra vid den här stugan då? Va, får inte vi följa med in!? Sitta utanför, bunden vid en björk – nä det var inte så kul. Om jag gråter lite kanske jag får komma in – nähä, det hjälper inte. Jag gråter väl lite till då. Suck, inget händer!
Nu, nu kommer de ut igen och vi kan fortsätta vandringen! Maka på er jag vill vara först!
Titta där är en liten sjö. Hans, som leder turen, visar hur man kan fiska och några av oss går i och badar och simmar lite. Jag går i till magen, det får räcka.
Jag minns att några av oss fick springa lösa en gång och hur en av de andra hundarnas matte styrde honom med sin visselpipa; stanna, sväng och hit tror jag hon visslade. Vi sprang så att tungorna hängde som slipsar och vi hade hur kul som helst. Kanske borde matte lära mig att lyssna på fler visslingar än hit också. Jag får föreslå det.
Promenaden på 9 km tog längre tid än det var tänkt, för det var ju så kul att gå och springa runt på fjället och stanna och titta på fåglar och växter – ja inte för att jag brydde mig så mycket om växter, men det gjorde de tvåbenta. Hur som helst blev det knappt någon tid till vila innan vi skulle iväg på sista träningspasset för den här Stabijveckan i Sälen: jaktlydnad.
Eva-Lena förklarade för matte och husse och de andra tvåbenta som var med att de viktigaste sakerna som vi bara måste kunna är STANNA och HIT eller KOM. Jag stannar ganska ofta när de ropar det ordet tycker jag, men så ibland när jag får någon god doft i nosen går det inte att motstå den. Och då springer jag iväg en stund och det tycker inte matte och husse är bra. Så jag befarar att de kommer att använda de tips de fick av Eva-Lena och öva de orden mer med mig… Vi ska öva på korta avstånd först och sen lite längre och lite längre – och gärna använda lina.
Bäst när vi står där och har övat på att komma med en gång när matte eller husse ropar HIT och Eva-Lena står och pratar en massa börjar det regna igen. Suck och jag som knappt hunnit torka sedan jag sprang i pölarna på fjället. Åh vad jag är trött nu. Jag tror jag lägger mig här medan de pratar. Nej förresten jag vet ett bättre ställe – bilen. Sådär nu går jag dit, de kan stå och prata där hur länge de vill. Nu ligger jag i min bur och vilar. Vill de något så vet de var jag finns….

Lördag 5 augusti

Jaha så verkar det vara slut för den här gången. De tvåbenta packar och städar, fejar och fixar. Jag får sällskap på en liten promenad. Och så är det dags att hoppa in i bilen. Åh vad jag ska sova nu – men kul har jag haft!

Nadites Nieke (spökskrivare matte Caroline Maino)

Niekes dagbok Stabijspecialen Sälen 2016

Lördag 30 juli

Nu packas det igen! Undra vart de ska? Och framför allt undrar jag om man får följa med. Jo, det verkar så. Här är en väska som luktar mina saker och min mat. Vad kul!
Bäst att jag hoppar in i bilen så att de inte glömmer mig.

Men vad lång tid det tar att åka. Ska vi till landet igen?  Jag kom ju just hem därifrån.

Åh – vi verkar äntligen vara framme. Men, här känner jag igen mig. Det är ju här det händer en massa roliga saker hela tiden och jag träffar en massa roliga kompisar. Åsså min syster Ninna, mamma Kiara och moster Saphira. Jättekul!

Söndag 31 juli

Upp i ottan ska vi tydligen. Och iväg med bilen igen. Men all packning är kvar i huset, så vi ska inte hem igen och inte så långt i dag. Jamen här känner jag också igen mig – det var här jag låg under en massa filtar på en förstukvist en hel dag för att det regnade hela tiden. Nu verkar det mycket trevligare, solen skiner och det är mycket varmare. De där svarta molnen där borta luktar regn, hm… vi får väl se.
Lite långsamt är det allt, men jag har ju släkten nära.
Nu är det lillhusse Victors och min tur att springa runt på gräsmattan flera varv. Sen ska jag stå till, nehej inte sitta – stå var det. Jaha då ska vi springa igen. Åsså är det en farbror som står och pratar och pratar. Sen kommer han och tar på mig och pillar mig i munnen. Och nu måste vi springa ännu mer. Men titta, vi får en rosett och alla är glada – ett tredjepris hör jag att de säger.
Ska vi åka och göra något kul nu? Nehej, vi ska springa runt lite till, och ännu mer. Och farbrorn pratar ännu mer och nu får vi en rosett till och alla är glada. Så roligt!

Efter att vi ätit lite lunch går stora lillmatte och matte och jag en promenad på fjället. Förra året var det en av de saker jag tyckte var absolut roligast. Men i år kom vi inte med på den aktiviteten, så vi går en promenad själva. Lite tråkigare är det utan alla kompisar. Men om vi gått med alla i år hade jag ändå inte fått vara lös, eftersom alla ska gå i koppel i år har jag hört.  Så det här blir jättebra och jag har en lång lina så att jag kan springa lite i alla fall.
Uppe på fjället luktar det av en massa spännande dofter. Tänk om man ändå fick springa lös……
På vägen ner blir det blötare och blötare och lerigare och lerigare. Det är verkligen jättekul att springa i den geggan. Jag visar vägen genom en bit skog – och oj vad lillmatte och matte klagar över att de fastnar med fötterna i leran och blir alldeles blöta överallt. Men det är väl bara att springa på….

 Måndag 1 augusti.

Jag har sovit som en hel gris i natt. Sååå skönt! Undrar vad vi ska hitta på i dag. Är de inte klara snart!!! Om jag ställer mig vid dörren kanske de skyndar sig lite.
Sådärja, nu har jag fått fart på dem. Full fart framåt till samlingen på parkeringen! Hej där, och hej på dig – sovit gott?
Jaha och nu ska vi visst vara i den här gruppen. Vad gör kvinnan med alla kartonger…? Åh, man ska nosa och försöka hitta något! Kul! Sniff, sniff – hm den där lukten ska man känna igen. Nose work kallar dem detta och det var ju ett passande namn. Instruktören kallar doften för eucalyptus, luktar ganska gott. Och varje gång jag hittar rätt får jag en godis. Härligt! Det blir lite svårare övningar hela tiden. Dessutom skramlar en vagn i lastbilen där borta och en massa människor cyklar förbi för att de ska upp på fjället med dem. Det såg jag i går. Knasigt – när det finns saker att lukta på. Men vi grejar att hitta stället där det luktar allihop i gruppen. Efter några timmar är vi helt slut. Jag brukar ligga på min filt mellan varven och vila, men alla gör inte det.

Efter en tupplur och lunch åker vi iväg i bil. Nu ska vi göra personsök säger de. Det blir säkert kul. Åh nej, först ska man sitta här vid vägkanten och vänta på att de ska prata och prata igen. Nu går matte iväg i alla fall, rakt in i skogen. Och jag får inte följa med! Det är en man som håller i mitt koppel. Men jag villlll ju med nuuuuu! Jag ser henne, jag ser henne – och nu är hon borta. Om jag fortsätter skälla och ropa kanske hon kommer tillbaka. Men där är hon ju! Hon kom ut ur skogen längre ner på vägen. Ska vi gå in i skogen nu matte…? Va, vänta ..!? Hur länge då…? 20 minuter! Hur långt är det då?

Oj, har det gått 20 minuter nu? Nu ska vi se, var luktar det matte…. Där kanske, jovisst där är det. Jag känner lukten jättefint. Över tuvor och blåbärsris, förbi en massa träd, nerför en slänt. Där ligger ju min leksak! Vad gör den här!!?? Och matte blir jätteglad när jag hittar den. Ok, jag sniffar väl lite till – fast egentligen skulle jag vilja gå längre och nosa. Vi vänder och går ut ur skogen, fast jag hade hellre fortsatt i skogen.
Matte tänker visst göra om samma lek igen. Vad kul! Men jag vill följa med meddetsamma och inte vänta! Den snälle mannen håller mitt koppel igen. Ok, jag väntar väl lite då. Den här gången ska jag också hålla koll om hon kommer tillbaka från ett annat håll. Ja, det gör hon!
Ska vi gå in i skogen nu…? Javisst ja, vänta igen var det. Men fy vad myggen sticks. Äta blåbär, nä vet du vad – jag vill in i skogen. Så, nu är det dags. Sniff, sniff – där är lukten och jag är på spåret direkt. Den här gången är det längre än förra gången, men buslätt att hitta. Och där är ju min leksak igen! Vad kul!
Det här var också roligt. Pia, instruktören, säger att matte och jag kan ha mycket kul med sådana här personsöksövningar. De går att göra svårare och svårare också – och kanske kan det göra att jag struntar i att ta egna svängar i skogen nu om matte och jag spårar tillsammans… Vi får väl se…

Tisdag 2 augusti

Jippi en ny dag! Full fart iväg till samlingsplatsen och alla kompisar! Nu på morgonen ska vi bli vänner i familjen, ja vi ska gå på Amichien Bonding. Ami betyder vän på franska och chien hund….
Jag kan ligga och ta igen mig en hel del på vår filt, för det pratas en massa och det är inte så många övningar. Men det är skönt att ligga och vila tycker jag. Och så kör vi en del när jag ska springa till matte och sen till lillmatte när de ropar på mig – det är jättekul! Att gå i koppel utan att de drar i mig – eller som de säger utan att jag drar i kopplet – övar vi också på. Det går ut på att den som håller i mitt koppel vänder och går i en annan rikting så fort kopplet blir spänt – fast inte tycker jag att någon drog. Men ok jag vänder väl jag också och går med. Till slut hänger kopplet hela tiden löst mellan oss och de berömmer mig. Jamen det är väl att vara vänner: mina människor sköter alla beslut och jag hänger med trygg och glad och kan vila när jag inte behöver ta ansvar och jobbar när de säger till.
En tupplur i soffan fick det också bli, även om jag kunde vila en del under förmiddagspasset.
Sen är det dags för en av mina favoritsysselsättningar – viltspår. Jag känner allt igen platsen och lukten och allt från förra året. Släpp ut mig ur buren! Nuuuuu…. Här kan jag inte sitta! Har ni glömt att jag är med!!!!! Hörni syrran och morsan i buren bredvid – varför säger ni inget? Vill ni inte också ut och nosa?! Vadå, ska jag vänta nu igen!? Åh nej!
Matte och Cissi ska lägga övningsspår först, ok blodspår och älgklöv som dras längs marken. Förra året klarade jag anlagsprovet, så nu är det öppen klasspår som gäller. Då ska jag klara att spåra 600 meter, på ett ställe har de inte droppat blod på 15 meter, sen tar spåret slut på ett ställe och jag måste gå tillbaka 15 meter för att hitta fortsättningen. Men där har de också låtit bli att droppa blod på 20 meter, sen svänger det igen efter en stund och är det inget blod där heller. Mot slutet ska det visst skjutas ett skott också och det har jag aldrig varit med om – vi får väl se hur det går.
I dag ska vi bara träna lite på att gå in 50 meter i skogen, sen tar spåret slut och jag ska vända tillbaka och svänga och så gå rakt fram 25 meter innan det där dags att svänga igen. Och där 40 meter bort eller så ligger älgklöven och väntar.
Det är så spännande att jag håller på att gå upp i limningen!!!! När jag får på mig selen och den lilla orangea västen och den gula spårlinan vet jag att NU ÄR DET MIN TUR!!!! Jippiiiii!
Här säger matte ”spår”, och det känner jag ju lång väg. Sniff sniff, rakt fram här, över stock och sten. Här svänger jag höger – för jag behöver inte gå till den där återvändsgränden nu när jag känner doften av spåret som fortsätter här bortöver. Åsså var det en sväng till ja, och rakt fram en bit. Där är den! Härligt! Jättekul! Detta vill jag göra om. Men jag får visst vänta tills i övermorgon. Suck!

onsdag den 3 augusti

Gäääsp. Är det redan morgon? Jag tror jag vänder mig om lite och drar mig en stund till. Det brukar ändå ta ett tag innan jag får mat.
Sådärja, mat i magen och redo för nya äventyr. Undrar vad det blir i dag. Åh vad roligt ska vi vara med Dan – honom gillar jag. Moster Saphira är med också och ska visa hur det går till. Jatzy en liten tjej på sex månader, hennes matte Lena, min matte och jag ska lära oss lite om rallylydnad. Ska det gå jättefort nu då tro, ska vi rusa fort som rallybilar…? Nej, namnet kommer från att matte ska vara som kartläsaren när man kör rally med bil – fast här ska hon tala om för mig vad det står på skyltarna så att vi gör rätt saker.
Och en sak som är jättekul med detta är att allt ska göras ”med glädje”. Det betyder att matte ska vara glad och prata och skoja och uppmuntra hela tiden – det är kul. Och nu i början får hon gödsla med godis också.
När vi övat på olika saker som sitt, gå ett steg sitt, gå två steg och sitt, gå tre steg och sitt, sväng hit och sväng dit, och matte svänger hit och jag dit, och jag ska sitta och matte gå runt mig – och hon ska inte låta kopplet vifta i ansiktet på mig – och så ska jag backa och sen är det framåt en bit innan vi ska svänga runt och gå tillbaka och sen vänster och så ska jag sitta och sen ligga och puh…. Det är kul, men man blir trött också.  För att inte tala om hur trött matte blev. Det gick alldeles runt i huvudet på henne sa hon. Så vi gick båda och vilade en stund innan vi skulle vara med på klubbmästerskapet.
Klubbmästerskapet ja. Inte har vi övat precis – nej nu ljuger jag. Vi har faktiskt övat på att jag inte ska kasta mig över köttbullar som ligger på ett fat som vi ska gå förbi. Det är jag jätteduktig på nu, faktiskt – även om jag snor annat ätbart när jag kan, som pepparkakshuset i vintras. Hur som helst ställde vi upp i bronsklass, den lägsta nivån alltså. Jag tycker nog att vi var duktigare i år än förra året, men jag tror att vi får sikta på samma nivå nästa år igen. Inte vet jag hur kul det egentligen är det där med KM. Matte tycker det är lite kul att vi ställer upp. Men för mig är ju mest att vänta, och så blir matte nog lite nervös ändå, även om hon säger att det bara är på kul. Medan vi väntar passar jag på att vila eller sova lite. Det är jag bra på, säger matte. Att slappna av alltså och ta tillvara tillfällena då man kan vila.
Sen gick vi till Ninnas, Kiaras och Saphiras stuga där Cissi och Dan också bor. Jippi, tänkte jag. Nu kanske vi ska ha det där pizzapartyt vi har pratat om. Både Cissi och matte vann hundpizzor häromkvällen. Men inte då. Hundarna fick vara i ett annat rum och jag fick träffa två helt okända människor. De började mäta på mig på en massa ställen, runt nosen, längs nosen, de ville kolla hur hög jag är och hur mina ben är vinklade hit och dit. Jag tyckte att det var jobbigt när de skulle ta i mig…..
Dessutom tittade de på formen på mina tassar – de frågade om jag hade kattassar! Vilken fråga! Det är väl klart att jag inte har!!!! Matte fick svara på frågor om mig, vad jag äter, om min mage krånglar, hur jag är mot andra hundar, vad vi har för golv hemma och en massa annat. De kallade det hela för inventering och det ska tydligen hjälpa till och se till att vår ras hålls frisk och sund.

Torsdag 4 augusti

I dag är jag piggare, har nog sovit längre. Men vad är detta? Det regnar! Suck! Nåja, vi har inte haft så mycket regn som förra året. Och mig spelar det inte så stor roll ändå.
Vad ska vi göra i dag för spännande? Åh, åka bilen… Det brukar vara ett bra tecken. Jamen här känner jag igen mig! Här var vi häromdagen och övade viltspår! Vad kul det ska bli! Just ja, vi skulle göra prov i dag. Det har vi inte gjort tidigare. Då gäller det att jag klarar ett 600 meter långt spår med bloddroppar och en älgklöv som dragits längs marken. Jag får inte hålla på längre än 45 minuter.
Sådär, på med selen och linan och den orangea västen. Torsten visar matte på en ruta på cirka 10 gåner 10 meter. Där någonstans börjar spåret. Nu säger matte ”spår”. Sniff, sniff… här är något, njae det var inte det tror jag. Men här! Tar ner nosen i mossan – jomen här är det! Jag hoppar över stockar och går runt träd och dofterna är bra i den mjuka fuktiga mossan. Men vad nu då? Är spåret borta? Hm..  jag går tillbaka lite – sniffar lite i luften. Där är det igen. Det här är roligt!
Jaha, nu ska matte och jag stå still, undrar varför. Någon klöv har jag ju inte hittat än! Torsten går förbi oss en bit och sen låter det ett ganska högt pang och strax börjar det lukta krutrök. Men det rör inte mig i ryggen, varken skottet eller lukten. Frågan är bara vad jag ska göra nu? När matte fattat att hon får säga ”spår” igen och uppmuntra mig förstår jag vad jag ska göra och det tar inte så lång tid innan jag hittar var jag ska gå. Och där, DÄR ÄR DEN! Åh så gott den luktar och vad roligt det här är!
Torsten är också nöjd med hur jag har jobbat och jag får godkänt på viltspårsprov i öppenklass. Matte är superstolt och jag är nöjd jag också!
Det här vill jag gärna göra om – och då ska vi öva på att jag ska förstå vad vi ska göra när skottet har avfyrats, säger Torsten. Han har hållit på länge med viltspår och sådant. Tänk att Torsten redan på 1970-talet kom på en fortsättning på öppenklassen – avancerat viltspår. Han berättade att han haft en så superduktig tik då som klarade öppen klass hur lätt som helst många gånger i rad. Då tänkte han: ska det ta slut nu? Så kom han på att han kunde hitta på det avancerade spåret. Och nu används det. Du skulle se hur komplicerat det ser ut! Matte blev alldeles blek hon. Men det är långt kvar innan jag har klarat så många öppenklasspår att det är dags för avancerat.

Eftermiddag:

På eftermiddagen fick matte lära sig om vad jag inte ska äta för att det är farligt – hoppas nu inte att hon tar bort en massa godsaker för mig. Hon provade också på hur man ger hjärt-lung-räddning till en hund och hur man binder om en tass med sår på. Själv tog jag mig en välförtjänt tupplur.

Fredag 5 augusti

Jippi, en ny dag. I dag känner ja mig faktiskt ganska pigg, tror jag. Åh tennisbanan, kul. Där var vi i går kväll också och lekte lite lillhusse, matte och jag. Vi är några stabijer och en weimaraner som ska få reda på lite hur vi är mentalt. Vi har ju en massa medfödda egenskaper och en del kan vara bra för matte och husse att känna till. Jag får vänta till sist och då har det börjat regna. Jag är lika lättstulen som de andra stabijerna – för jag följer gärna med när den andra kvinnan får kopplet av matte. Hon får ta på mig, men helt skönt tycker inte jag att det är. Och jag tycker det är ganska kul att leka med en trasa (fast boll är allra roligast) så jag har socialkamplust och så har jag lite lagom jaktkamplust.

På eftermiddagen är vi ett helt gäng hundar som går till en stor parkering. Vad ska vi göra nu? Ställa oss i en lång rad med husse eller matte och några meter mellan oss. Sen får vi visa att vi kan gå fint i kopplet framför alla. Ja alltså kopplet ska vara slakt och vi ska ändå följa med. Gör vi inte det blir det ett litet ryck i kopplet och ett NEJ. Men om bara matte är bestämd och tydlig med det hon vill, går rakt fram och inte tittar på mig så gör jag ju precis som hon vill. Hon är tryggheten, den jag vill ha. Velar hon, eller tittar ner på mig och låter mig nosa, ja då tar jag ju chansen att göra det.  Gå slalom mellan hundkompisarna är lika lätt det – om bara matte är tydig. Sen blir det svårare när de ställer fram ett fat med godis och en massa leksaker som vi ska gå förbi. Och tänk sen ska vi springa förbi allt det goda och roliga! Matte säger till att jag ska sätta mig, går iväg förbi högen med smaskens och kul och ställer sig på andra sidan. Jag är faktiskt ganska duktig på att strunta i högen och springa direkt till matte. Men när vi gör om det och någon kastar en boll framför mig – då kan jag inte låta bli att springa efter den. Jättekul var det, även om jag fick NEJ! i öronen.
En annan kul grej var när matte satte mig på ett ställe och gick en bit bort – och mellan oss gick alla kompisar med sina mattar och hussar runt, runt och fram och tillbaka. Så när matte kallade på mig fick jag kryssa förbi alla andra. Det var kul.
Instruktörerna Tina och Anders tyckte att vi var jätteduktiga allihop. Och det tycker jag också. Tappa inte sugen – träna på så ger det resultat på sikt, det lovar de. Gäller det när jag försöker få min vilja igenom också tro…?

Tina skickar med matte ett par övningar som vi kan göra när vi åkt härifrån:

• Gör en godishög och ställ någonstans. Säg ”varsågod” och så ska jag få börja äta. Då ska matte gå iväg en lagom bit. Sen ska hon kalla in mig. OM jag inte kommer då – då blir det NEJ och kanske får hon komma och ta tag i mig lite också. När jag klarar det får vi öka avståndet mellan mig med godishögen och matte. Tanken är att jag ska komma även om jag hittat något roligt att göra som till exempel jaga något jag inte får.

• Tyst följsamhet handlar om att matte ska vara tyst och jag ska förstå henne ändå. Då kan hon till exempel 1) sätta mig 2) vi börjar gå när hon visar tecken 3) säga åt mig att sätta mig och stanna kvar 4) matte går iväg 5) matte kallar in mig. Hon får använda kroppsspråk och tecken. Det ska få mig att vara mer uppmärksam på vad hon gör. Hon får prata om hon måste säga till mig att jag gör något fel förstås.

Så här på sjätte dagens eftermiddagspass är vi alla ganska trötta och så vi slutade lite tidigare. Härligt – mot soffan!!! Och i morgon, har jag hört, bär det av hemåt igen. Hoppas att vi åker hit nästa år igen!

Spökskrivare, matte Caroline Maino

./.

Stabyspecialen 2015

Stabyspecialens 15-års jubileum

I år är det 15 år sedan Svenska Stabyhounklubben bildades och det är 15 år sedan den första klubbtidningen gavs ut. Och det är femtonde gången vi inbjuds att delta i Stabyspecialen. Årets jubileumsspecial inleddes med en kort presentation av deltagande Stabyhoun uppdelade kennelvis. Den som ville kunde fördjupa sig i den skriftliga presentationen och kanske hitta några ”okända” släktingar till sin hund.

Söndagen tillbringade vi på vackra Olnispagården där Mrs Diana Striegel, Nederländerna, dömde klubbens officiella utställning. 57 hundar var anmälda. Diana höll öppen kritik för alla hundarna och motiverade sin bedömning – mycket lärorikt och uppskattat. I år var det hanarnas tur att få ställa ut i regn, när det var dags för tikarna blev det uppehåll, men vi slapp i alla fall åskoväder som det blev ifjol.

Under veckan hade de drygt 70 ekipagen 66 träningspass att välja bland för 20 olika instruktörer. Några nyheter för året var bland annat balansbollsträning, nosework, ett pass bara för hanhundar och ett pass om flocken. Som vanligt fanns det möjlighet att starta på officiella prov – både viltspårprov och jaktprovets eftersöksgrenar. Några ekipage tog vara på möjligheten att göra BPH och flera gjorde en inventering av sin hund. Två inventeraraspiranter följde med Diana under veckan och fick lära sig en massa saker som på fredagen sattes på prov. Vi säger grattis till Dan Kastö och Leif Nateid som klarade provet och nu får inventera individer av vår ras.

Vad vore en Stabyspecial utan föreläsningar, skojtävling, KM, fika, grillning, tacokväll, lotter och myggor? Ja, de sistnämnda skulle vi klara oss bra utan, men övrigt vill vi ju inte gå miste om. Alla samtal och utbyte av tankar och erfarenheter. Alla skratt. Allt engagemang från våra instruktörer. Alla härliga hundar – i år var det nästan 90 Stabyhoun på plats hela eller delar av veckan. De representerade inte mindre än 31 uppfödare från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Nederländerna.

Och vad vore ett jubileum utan lite guldkant? En kväll i tältet var det dags för en överraskning – alla hundförare fick varsin glittrig goodiebag med lite smått och gott i och varsin hel påse från Naturligt hundtugg – tack! Även vid utställningen delades det ut lite extra priser till de ekipage som placerade sig. Som vanligt fanns det gott om lottvinster också under veckan – ett par lotterier med bara Stabyhoun-inspirerade vinster – kul!

Stort tack till instruktörer, matlagare, frivilliga, deltagare och sponsorer – utan er – ingen Stabyspecial! Ett stort tack även till planeringsgruppen för ett fantastiskt arrangemang – inte bara i år utan flera år i rad! Vi önskar den nya planeringsgruppen lycka till och hoppas att vi ses på Stabyspecialen nästa år!

Godkända Resultat KM

Ingen klarade silver eller guld KM

Godkända Resultat KM

Godkända Resultat KM

 Utställningen

Domare: Mrs Tuus van Adrichem Boogaert

Stabyracet

Årets Stabijrace var jämnt – när alla ekipagen hade sprungit visade det sig att de två snabbaste hundarna hade precis samma tid. För att kora en vinnare fick de hundarna springa var sin gång till och då blev resultatet följande:

Godkända Resultat KM

Stabyracet

Godkända Resultat KM